Jaha, i lördags befann jag mig alltså i vår vackra huvudstad
stockholm för att förflytta mig 42195m runt gator och torg. Nervös var jag och
jag funderade mycket på min sista utflykt till utmattningens yttersta gränsland
i budapest förra året. Det var ingen trevlig utflykt, men den var viktig.
Viktig för mig på så sätt att jag krävde av mig själv att inte vika mig oavsett
om tidsplaner falerar, solen gassar eller regn vräker ner. Detta gäller
självklart inte skador. Skador är skador, att vara trött är inte farligt, bara
jobbigt. Att ge upp bara för att något är jobbigt funkar inte för mig, det
bevisar att jag är vek. Jag vill inte vara vek, jag vill vara en sån som kämpar
även om det är jobbigt, jag vill vara hård på det sätt jag kan. Om jag nu inte
kan springa så himla snabbt så kan jag i alla fall vara hård med att inte ge
upp för utmaning, trötthet eller träning.
När jag började skriva den här bloggen var jag förbannad på
Mr Murphyrelaterade saker i mitt liv som hela tiden försökte sätta käppar i
hjulen för min löpning. Bet tillbaka och krälade sakta och mödosamt upp till
ytan igen, väl medveten om att någon gång kommer det bli krig igen, antagligen
innan jag hunnit i mål, där mål innefattar att kvala till Boston marathon 2016.
Låt oss hoppa tillbaks lite i tiden. Jag hade alltså tre
månaders löpuppehåll på grund av ständiga förkylningar och problem med
bihålorna. Sedan åtgärdade jag detta och då körde jag min intima studie av
moderplaneten tellus och förstörde rygg och nackmuskulatur (se tidigare inlägg).
Efter detta återstod 15v till stockholm marathon. I rent ursinne gjorde jag en
magnifik återuppståndelse. Tolv veckor senare sitter jag och kollar tillbaks på
min träning och är riktigt stolt över mig själv. Formen hade de senaste
veckorna kommit smygande och nu var allt bara finfint. Mina tankar kretsade
inte längre runt:
”om jag kommer ner till 3h är det en bedrift” eller ”3.10
räcker, kommer jag dit är jag nöjd”. De hade istället utbytts mot:
”3h är lite restriktivt, jag borde nog satsa på 2:55. Kan
antagligen göra 2:53, så 2:55 borde bli lagom för att undvika väggning och
säkra BQ16”. I min enfald utgick jag från att jobbet var gjort och jag hade
klarat mig. Det återstod ju bara 3v träning där några få viktiga pass ingick.
Inga problem, jag har klarat 12v slaviskt. Inga problem? jo, just det.
Tjeeena..
Vid detta läge har min kära son varit förkyld i 2v. En
riktigt seg förkylning som inte riktigt släpper. Först hade han feber i en
vecka och sedan mådde han skräp ytterligare en vecka och det fortgick. Jag var
mycket nöjd med att jag inte blivit smittad och trodde i min dumhet att om jag
inte blivit smittad på 2v, så borde det vara lugnt. Eller nå(o)t.
Känner mig lite skum i kroppen. Seg när jag vaknar, lite
slemmig i halsen. Tränar på några dagar ändå och det funkar. Sen vaknar jag en
dag och känner att det blivit lite värre. Ont i huvudet och hängig. Vilar några
dagar och det släpper. Får till ett kvalitetspass som jag ändå förkortar för
att inte pressa gränserna. Allt känns bra. Två dagar senare är det fetkört. Det
är 12 dagar kvar till stockholm och jag är helt utslagen.
Jag gör det enda rätta. Totalvilar. Sonen är hemma från
skolan, så jag vabbar med honom. Han sträckkollar Harry Potter och jag ligger i
sängen och läser Robin Hobbs fantastiska värld om lönnmördare och folk som
pratar med vargar. Jag går all in. Ligger i sängen mer eller mindre hela
dagarna. Ingenting händer, INGENTING. Det sitter i luftrören, känner tryck över
bröstet och huvudet bultar. Detta upprepar sig dag efter dag. Börjar ge upp.
Det är onsdag, bara två dagar tills jag skall åka till stockholm. Jag har
blivit lite friskare. Inte mycket, men såpass att jag i alla fall känner att
jag kan springa utan att riskera livsfara. Känner mig uppgiven. Totalt
uppgiven. Mr Murphy levererar –igen. Vaknar på onsdagen och känner mig 90%
frisk. Vågar inte tro att detta är sant! På fredagen känner jag mig fullt
återställd. Fatta den då... Dagen innan stockholm maraton!. Jag har inte
sprungit på 11 dagar (förutom ett futilt försök till jogg som avbröts efter
5km) och första löppasset efter uppehållet skall alltså bli 42195m.
Nu återvänder min kampvilja och jag tänker ”äh, va fan då
bara 3:10, det måste ju gå att springa snabbare än så, om jag nu kommer ihåg
hur man springer”. Gör upp en plan. Den består av följande: lägga sig bakom 3h
farthållarna och gömma mig i den gruppen mot vind och regn (Mr Murphy sista
försök –kasta en massa vatten från himlen), utvärdera efter 10km om farten
känns bra eller om jag måste sänka lite och ta det därifrån. Bra plan.
Står på startlinjen. Det är 5min kvar till start. Känner mig
laddad. Glad över att jag skall springa, förbannad över att allt blivit som det
blivit. Då fattar jag ett nytt beslut. Jag behöver inga farthållare. Jag vet
precis hur det skall kännas om jag ligger på rätt sida gränsen och jag vet hur
det känns om jag ligger på fel sida gränsen. Rutin. Använd din rutin och gör
din grej. ”Mmm. Så gör jag”. PANG!
Springer mina 42195m. Passerar halva på 1:28 lite drygt.
Känns bra. Tappar lite sista milen när regnet övergår i skyfall och vinden
biter. Passerar mållinjen på 2.59.24 utan att ha tagit ut allt sista 5k.
Nöjd med att ha förvaltat det jag hade med de
förutsättningar jag fick.
Fuck Mr Murphy.
Pannben.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar